The Babylonian Exile

HERRENS åsyn förskingrar dem, han vill icke mer akta på dem; mot prästerna visas intet undseende, mot de äldste ingen misskund.

Ännu försmäkta våra ögon i fåfäng väntan efter hjälp; från vårt vårdtorn speja vi efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.

Han lurar på vara steg, så att vi ej våga gå på våra gator. Vår ände är nära, vara dagar äro ute; ja, vår ande har kommit.

Våra förföljare voro snabbare än himmelens örnar; på bergen jagade de oss, i öknen lade de försåt för oss.

HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt, blev fångad i deras gropar, han under vilkens skugga vi hoppades att få leva bland folken.

Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i Us' land! Också till dig skall kalken komma; du skall varda drucken och få ligga blottad.

Din missgärning är ej mer, du dotter Sion; han skall ej åter föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemsöka; han skall uppenbara dina synder. [1] Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.