The Babylonian Exile

utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.