Bibelverser om Afflictions and Adversities

I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.

När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;

ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.

Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.

I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,