Bibelverser om Afflictions and Adversities

så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?

Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.

Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.

Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.

Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.

Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.

Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.

Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.

Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.

Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.

Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.

Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.

Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.

De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.