Bibelverser om Select Readings

När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där Ester satt; då sade konungen: »Vill han ock öva våld mot drottningen, härinne i min närvaro?» Knappt hade detta ord gått över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.

Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: »Vid Hamans hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant gagn.» Då sade konungen: »Hängen upp honom på den.»

Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?