Bibelverser om Despondency

åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?

Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?

Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.