Bibelverser om Abraham

Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung duva.»

Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke fåglarna.

Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort mörker.

Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år.»

Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan skola de draga ut med stora ägodelar.

Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven i en god ålder.

Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan styckena.

På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat:

kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,

hetiternas, perisséernas, rafaéernas,

amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»

och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade bott tio år i Kanaans land.

Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar hade fött åt honom namnet Ismael.

Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt Abram. [1] D. ä. Gud hör. [2] Hebr roí.

När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra inför mig och var ostrafflig.

Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall föröka dig övermåttan.»

Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:

»Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du skall bliva en fader till många folk.

Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk.

Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag komma av dig, och konungar skola utgå från dig.

Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;

och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning, och jag skall vara deras Gud.

Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»