Letters to the Churches

Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som icke har visat barmhärtighet; barmhärtighet åter kan frimodigt träda fram inför domen.

Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?

Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen

och någon av eder då sade till denne: »Gå i frid, kläd dig varmt, och ät dig mätt» -- vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?

Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar.

Nu torde någon säga: »Du har ju tro?» -- »Ja, och jag har också gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom mina gärningar visa dig min tro.»

Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna tro det och bäva.

Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan gärningar är till intet gagn!

Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret?

Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad,

och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev kallad »Guds vän».

I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver rättfärdig, och icke av tro allenast.

Och var det icke på samma sätt med skökan Rahab? Blev icke hon rättfärdig av gärningar, när hon tog emot sändebuden och sedan på en annan väg släppte ut dem?

Ja, såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gärningar död.

Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I bören veta att vi skola få en dess strängare dom.

I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.

När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss, då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.

Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit styrmannen vill.

Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.

Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv är antänd av Gehenna.

Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och verkligen har blivit tamd, genom människors natur.

Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift.

Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.

Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så bör det icke vara, mina bröder.

Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och bittert vatten?