Letters to the Churches

så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste -- han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom,

varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst »rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det är »fridens konung»,

denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son -- denne förbliver en präst för beständigt.

Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.

Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,

tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena.

Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre.

Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.

Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde;

ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes.

Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet -- och på detta var ju folkets lagstiftning byggd -- varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»?

(Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.)

Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret.

Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster.

Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri,

att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv.