The Life of Jesus

Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka?

Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig?

Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?'

Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'

Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade[2], till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.

Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka;

jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.'

Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?'

Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.'

Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.» [1] Se Pund i Ordförklaringarna. [2] Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig i förbannelse' osv.

När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar:

»I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»

Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,

och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.

Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»

Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,

framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords.

Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas?

Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.»

När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.

De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.

När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning.

Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna

och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar[1].