The Life of Jesus

[2]

Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade.

Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet. [1] Se Messias i Ordförklaringarna. [2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.

Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

Ty många äro kallade, men få utvalda.»

Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning[1].

Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.