Bibelverser om Tongue

Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i sina folk.

Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras länder och folk.

Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt.

Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i Sinears land och bosatte sig där.

Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk begagnade de jordbeck.

Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»

Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som människobarnen byggde.

Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.

Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.»

Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden.

Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade[1] hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

Där många ord äro bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.

Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.

Den som bevarar sin mun och sin tunga han bevarar sitt liv för nöd.

Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Jag känner deras gärningar och tankar. Den tid kommer, då jag skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se min härlighet.

När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra.

Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto.

Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem.

Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen.

Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem.

Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala?