Bibelverser om Absalom

Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmai, konungen i Gesur.

Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster Tamar.

Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.

Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå med din tjänare.»

Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom sin avskedshälsning.

Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå med dig?»

Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de övriga konungasönerna gå med honom.

Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder: 'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom käcka män.»

Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit. Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på sin mulåsna och flydde.

Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.

Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år.

Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot Absalom.

Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.

Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.» Joab lade nu orden i hennes mun.

Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o konung!»

Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack, jag är änka; min man är död.

Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.

Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom; på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»

Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva befallning om dig.»

Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen och hans tron vare utan skuld.»

Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig.

Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett hår av din son skall falla på jorden.»

Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen.» Han sade: »Tala.»

Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld, eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.

Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.