Job29

Job minns sin lyckas dagar

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Use ← → arrow keys to navigate