Bibelverser om Conscience

Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv.

Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.

Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han skall vara herre över både döda och levande.

Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol.

Ty det är skrivet: »Så sant jag lever, säger Herren, för mig skola alla knän böja sig, och alla tungor skola prisa Gud.»

Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig själv.

Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som bliver honom till fall.

Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det för honom orent.

Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för den som Kristus har lidit döden för.

Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för smädelse.

Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.

Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och håller provet inför människor.

Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till inbördes uppbyggelse.

Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent, men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den människan till ondo;

du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin och från annat som för din broder bliver en stötesten.

Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har prövat vara rätt.

Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av tro, det är synd.

Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver en stötesten för de svaga.

Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet från avgudaoffer?

Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad -- han, din broder, som Kristus har lidit döden för.

Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga samveten, då synden I mot Kristus själv.

Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall. [1] Se Kunskap i Ordförkl.

Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.

Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken till känna, och för samvetets skull --

jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?