Bibelverser om Chastisement

deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom.

Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.

Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad.

Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade.

Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta och icke ständigt förtörnas; eljest skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar, som jag själv har skapat.

För hans girighetssynd förtörnades jag; jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold. Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg.

Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst.

Jag har nogsamt hört huru Efraim klagar: »Du har tuktat mig, ja, jag har blivit tuktad såsom en otämd kalv; tag mig nu åter, så att jag får vända åter; du är ju HERREN, min Gud.

Ty sedan jag har vänt mitt sinne, ångrar jag mig, och sedan jag har kommit till besinning, slår jag mig på länden; jag både blyges och skämmes, då jag nu bär min ungdoms smälek.»

Är då Efraim for mig en så dyrbar son, är han mitt älsklingsbarn, eftersom jag alltjämt tänker på honom, huru ofta jag än har måst hota honom? Ja, så mycket ömkar sig mitt hjärta över honom; jag måste förbarma mig över honom, säger HERREN.

Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.

Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.»

Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader?