The Life of Jesus

Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam.

Båten var då redan många stadier[1] från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.

Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön.

När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.

Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»

Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.»

Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus.

Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.»

Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»

När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.

Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»

När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.

Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka.

Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. [1] Se Stadie i Ordförklaringarna.

Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade:

»Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.»

Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?

Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder.

I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.

I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:

'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»

Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån.

Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.»