Människans död ställd mot naturens hopp

Job 14:7-12

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.