God

Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne,

Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig.

Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.

Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.

Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar.Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.

För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer.Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

Vakna upp, min ära[1]; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. [1] Se Ära i Ordförkl.