Bibelverser om The High Priest

Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.'»

Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland människor och tillsättes för att till människors bästa göra tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.

Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande, just därför att han själv är behäftad med svaghet

och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna synder likaväl som för folkets.

Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet -- och på detta var ju folkets lagstiftning byggd -- varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter Arons sätt»?

(Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.)

Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret.

Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster.

Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri,

att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv.

Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.»

Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig bekräftelse -- det är nämligen så, att medan de andra hava blivit präster utan edlig bekräftelse,

har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: 'Du är en präst till evig tid'» --

i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesman.

En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen,

en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han offrade sig själv.

Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är fullkomnad »till evig tid».