Bibelverser om Consolation Under Affliction

En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem.

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.

Nej, om än min fader och min moder övergiva mig, skall HERREN upptaga mig.

De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

Smaken och sen att HERREN är god; säll är den som tager sin tillflykt till honom.

Frukten HERREN, I hans helige; ty de som frukta honom lida ingen brist.

HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja!

»Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.»

Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.

Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem.

Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig.

Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov.

Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.

Det är min tröst i mitt lidande att ditt tal behåller mig vid liv.

Din nåd vare min tröst, såsom du har lovat din tjänare.

Mina ögon trängta efter ditt tal, och jag säger: »När vill du trösta mig?»

Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem.