The Life of Jesus

Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.

Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»

Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,

och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»

Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.

Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.

Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.

Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.

Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»

Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.

Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.

Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.

Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:

»Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar[1] och gav dessa åt de fattiga?»

Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.

Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.

De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.»

Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.

Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.

Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,

togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer[2], i Herrens namn, han som är Israels konung.»

Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet: