Jesus

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.

Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn.

Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.

Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat om, han döper, och alla komma till honom.»

I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.'

Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått.

Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla,

och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd.

Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig.

Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke Anden efter mått.

Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.

Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.» [1] Grundtextens uttryck har den dubbla betydelsen på nytt och ovanifrån; jfr v. 31. [2] Grundtexten har här samma uttryck för vind som för ande.

Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes;

dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.

Därvid måste han taga vägen genom Samarien.

Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.

Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den sjätte timmen.

Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Giv mig att dricka.»

Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.

Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna.

Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten[1].»

Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?»

Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?»

Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen;