God

Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.

Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.

Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.

De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.