Job23

Job önskar framlägga sin sak inför Gud

Därefter tog Job till orda och sade:

Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

Use ← → arrow keys to navigate