Bibelverser om Paul: His defense

Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var och vad han hade gjort.

Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han att man skulle föra honom till kasernen.

Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt på, att han måste bäras av krigsmännen,

ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»

Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten: »Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan du tala grekiska?

Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till 'dolkmännens'[1] uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i öknen?»

Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus, medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder dig, tillstäd mig att tala till folket.»

Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska[2] och sade: [1] Se Dolkmän i Ordförkl.

»Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.»

När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte:

»Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören.

Jag förföljde 'den vägen'[1] ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;

det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig.

Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'

Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'

Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig.

Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.'

Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus.

Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.

Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom.

Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun.

Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.

Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.'

Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning