Jesus

Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.»

När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.»

Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»

Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.

Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.

Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.

Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»

Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.

Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.

Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.

Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»

Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.

Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.

Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.

Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:

Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.

De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.»

Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.

Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,

togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer[2], i Herrens namn, han som är Israels konung.»

Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet:

»Frukta icke, du dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle.»