Bibelverser om Stephen

Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla.

Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia.

Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem.

Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några upp för att disputera med Stefanus.

Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade.

Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.

De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora rådet.

Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.

Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har givit oss.»

Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.

När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.

Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.

Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.»

Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom

och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.

Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»

Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.

Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom. Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd.

Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom.

Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.'