Bibelverser om Death: Of the wicked

Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

Av David. Harmas icke över de onda, avundas icke dem som göra orätt.

Ty såsom gräs varda de snart avhuggna, och såsom gröna örter vissna de.

Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta.

Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt; han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.

Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta; jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.