Elifas mystiska uppenbarelse

12

Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13

När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14

då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15

En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16

Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17

»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18

Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19

huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20

när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21

Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»