Förlorat hopp och gravens visshet

Job 17:11-16

Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.