Psaltaren71

Bön om tillflykt och räddning

1
Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.
2
Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.
3
Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.
4
Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

Grundad på livslång förtröstan och beroende

5
Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.
6
Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.
7
Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.
8
Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

Ålderdomens nöd och fiendernas hån

9
Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.
10
Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:
11
»Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»
12
Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.
13
Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

Löfte att lova Gud och undervisa kommande släkten

14
Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.
15
Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.
16
Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.
17
Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.
18
Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

Bekännelse av Guds storhet och slutlig lovprisning

19
Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?
20
Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.
21
Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.
22
Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.
23
Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.
24
Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.
Use ← → arrow keys to navigate
Settings

Reading Style

Typeface

Font Size 19px

Reading Width 45 chars

Options