Psaltaren57

Bön om tillflykt under Guds vingar

1
För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
2
Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
3
Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
4
Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

Guds herravälde över fienden

5
Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
6
Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

Besluten lovprisning och hängivenhet åt tillbedjan

7
De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.
8
Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
9
Vakna upp, min ära[1]; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
10
Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
11
Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. [1] Se Ära i Ordförkl.
Use ← → arrow keys to navigate
Settings

Reading Style

Typeface

Font Size 19px

Reading Width 45 chars

Options