Bibelverser om Penny

Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar[3]; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.'

Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning[1], sände han dem till sin vingård.

När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget;

och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.'

Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda.

Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?'

De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.'

När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'

Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning.

När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning.

När de så fingo, knorrade de mot husbonden.

och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?'

Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?

Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig.

Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning[1].

Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar[1] och giva dem att äta?»

Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra silverpenningar[1] och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade hårda ord till henne.

»En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.

Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --