Job förbannar sin födelsedag

1

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

2

Job tog till orda och sade:

3

Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

4

Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

5

Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6

Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

7

Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

8

Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

9

Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10

eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11

Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?