Job 14:1-10
1
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Settings