Bibelverser om Anointing

På den tiden talade du i en syn till dina fromma och sade: »Jag har lagt hjälp i en hjältes hans, jag har upphöjt en yngling ur folket.

Jag har funnit min tjänare David och smort honom med min helig olja.

Min hand skall stadigt vara med honom, och min arm skall styrka honom.

Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom, och ingen orättfärdig skall förtrycka honom;

framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords.

Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas?

Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.»

När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.

De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.

När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning.

Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse

och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.

Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:

»Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar[1] och gav dessa åt de fattiga?»

Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.

Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.