Psaltaren 40:1-10
1
För sångmästaren; av David; en psalm.
2
Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;
4
han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.
5
Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn.
6
Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.
7
Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke.
8
Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.
9
Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»
10
Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det.
Bibeltext: Swedish Bible (1917) · Fri från upphovsrätt