Kontrasten mellan fordoms medlidande och nuets elände

Job 30:25-31

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.