Guds löftes visshet

13

Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

14

och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

15

Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

16

Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

17

Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

18

Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

19

I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

20

dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

Reading Style

Typeface

Font Size 19px

Reading Width 45 chars

Options