Psaltaren137

Sorg och tystnad i den babyloniska fångenskapen

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.