2 Samuelsboken22

Davids lovsång över räddningen

1
Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
2
Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
3
Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
4
HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

Nöden och ropet om hjälp

5
Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
6
dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
7
Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.

Herrens uppenbarelse: Guds mäktiga ingripande

8
Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
9
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
10
Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
11
Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
12
Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
13
Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
14
HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
15
Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
16
Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
17
Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
18
Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
19
De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
20
Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.

Gud lönar Davids ostrafflighet

21
HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
22
Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23
nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
24
Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
25
Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.

Den gudomliga rättvisans grundsats

26
Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
27
Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
28
och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
29
Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
30
Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.

Guds fullkomlighet och hans kraft

31
Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
32
Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
33
Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
34
du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
35
du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
36
Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
37
du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
38
Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39
Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
40
Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
41
Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
42
De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
43
Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
44
Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45
Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
46
Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

Avslutande lovprisning och förbundslöfte

47
HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48
Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
49
du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
50
Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
51
Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Use ← → arrow keys to navigate
Settings

Reading Style

Typeface

Font Size 19px

Options