Människolivets korthet och elände

Job 14:1-6

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.