Psaltaren142

Ett förtvivlat rop ur grottan

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

Överväldigad av bekymmer och snaror

Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Herren är min enda tillflykt

Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Use ← → arrow keys to navigate

Psaltaren142

Ett förtvivlat rop ur grottan

Överväldigad av bekymmer och snaror

Herren är min enda tillflykt

Reading Style

Typeface

Font Size 19px

Reading Width 45 chars

Options